junibebis

Jag sov jättedåligt natten till tisdagen, jag var inte så nervös över att bebisen inte levde i magen som jag var i vecka 12 när vi var på UL eftersom jag kände bebisen hela natten jag låg vaken. Utan mest orolig var jag att BM skulle upptäcka någon missbildning eller något så stort fel så att jag var tvungen att göra abort.

Vi hade tid halv nio och det var långa minuter innan vi fick komma in och jag la mig på britsen. Jag sa till henne att vi ville köpa en DVD och sen frågade hon mig om vi ville ha några bilder. Vi tyckte inte det behövdes eftersom vi kunde göra egna bilder från filmen.

Så fort hon satte ultraljudsdopplern på magen så känns det som en helt annan värld. Vår lilla bebis dök upp på skärmen och oj vad "hon" hade vuxit sen sist! Efter en lång genomgång av alla bebisens organ, som allt såg jättebra ut så tittade hon på könet som vi frågat efter. Jag ser ingen snopp eller pung iallafall sa hon men lårbenet ligger lite för.. Jag såg hur min sambos ögon lyste av hoppfullhet över att hon inte skulle hitta det.
Det är ingen tvekan, här ser jag blygdläpparna sa hon. Det är en liten tjej.
Jag har nog aldrig sett min sambo så glad och lycklig över de orden, han ville verkligen att det skulle vara en tjej.

BM blev så entusiatisk så hon fotade sex bilder som vi fick med oss hem, sen utbrast hon: Å ni som inte skulle ha några bilder!

Jag är så otroligt glad, nu kan jag verkligen klappa på magen och tänka att där inne ligger hon, vår lillflicka!! Allt blev så mycket verkligare :) Ååh vad jag längtar efter henne!!